Bazooka Bob ser tuff ut men har ett hjärta av guld. Visst, han har kepan på snedden och byxorna långt upp över midjan men när man lär känna honom så är han som den där golden retrievern man aldrig hade när man växte upp. Det var lustigt, jag vaknade en söndag tidigt som tuppen av att det dunkade på ytterdörren. Yrvaket tittade jag vem det var. Till min stora förvåning var det Bazooka Bob. I ena handen hade han en nybakad semla och i andra ett glas varm gamedags mjölk. Han räckte fram semlan och glaset till mig och sa: - Du, det var länge sen vi pratade strunt. Vad sägs? Alla mina skyddsmurar föll och jag kunde inget annat än att bjuda in den gamla lurken. Men detta var länge sen. Bob och jag har inte hörts på ett par år. Men jag fick ett vykort stämplat från Mobile, Alabama från honom härom dagen som löd: -Glöm inte semlan. Den är som du och jag. Jag är den stabbiga och småsöta vetebullen och du är den lena grädden. Mandelmassan är vår vänskap: evig. Jag förstod nog inte vad det betydd...